Statistik och sinne för matematik ledde till givande jobb

Hästar är bäst som hobby och en livskris kan leda till något bra. Det har många lärt sig. Så även Jenny Eriksson, vars fallenhet för matematik ledde till att hon blev statistiker och utredare på VTI. Hon har funnit ett arbete som hon trivs med – inte minst eftersom forskningen sker både på bredden och djupet.

Jenny Eriksson växte upp i Norrtälje. När hon var 13 år flyttade familjen till Norrlands inland.

– Vi hamnade rakt ut på vischan när mina föräldrar köpte en gård. Så jag är bonddotter, van att jobba praktiskt, med företagande och har nybyggaranda.

På gymnasiet valde hon djurvårdarlinjen i Lycksele. Sedan blev det en folkhögskoleutbildning, Tävlingshästskötarkursen på Strömsholm. Det var då som Jenny Eriksson insåg att hon saknade den rätta talangen och inte var tillräcklig tuff, att jobbet var lågavlönat samtidigt som hästar kostade pengar. Det var därmed bättre att ha dem som hobby.

– Då bodde jag i Dorotea. Där fanns ingen framtid och inga jobb. Jag hade två kompisar från Linköping som studerade. Så jag tänkte, kan de så kan jag.

Hon bläddrade igenom studiekatalogen för Linköpings universitet och fann statistikprogrammet. Där stod det uttryckligen att det var en fördel av gilla matematik, ett ämne hon har lätt för.

Examensjobbet skedde på VTI och handlade om skattningsmetodik för en resvaneundersökning. Efter färdig examen kom en dipp på arbetsmarknaden, så hon fortsatte att studera pedagogik och företagsekonomi. Därefter fick hon jobb som analytiker inom vägytemätning på Vägverket Konsult, en spännande och intressant tid på 1,5 år.

Andra arbetsuppgifter som tog vid på konsultbyrån handlade om trafikmätning, cykelflöden, utvärdering och validering av utrustning. Där kom hennes arbetsgrupp i kontakt med VTI:s forskningsledare Anna Niska. Sedan blev en tjänst ledig på VTI vilket ledde till att hon var med och avslutade projektet på forskningsinstitutet.

– Forsknings- och utvecklingsprojekten jag har deltagit i på VTI är ofta väldigt lärorika. Ett enda projekt kan få fram så många infallsvinklar.

Ett aktuellt exempel är att undersöka behovet av belysning på en gång- och cykelväg utanför tätorten, vilket kan tyckas trivialt men ändå kräva många ingångar.

– Jag har varit ute och cyklat i mörker på en gång- och cykelväg längs en statlig väg som en del i detta projekt och även visat filmen för mina kollegor vilket har gett intressanta diskussioner.

Utöver hennes statistikkompetens tillkommer det många andra i projektet, inte minst Anna Niska med sin breda och djupa cykelbakgrund. Forskningsledare Katja Kircher bidrar med sin kunskap genom cykelsimulatorn, forskningsledare Sonja Forward med beteendevetenskap, forskningsingenjör Johan Egeskog med sin kunskap inom cykelinfrastruktur, forskaren Elisabeth Lång ger den samhällsekonomiska vinkeln.

I liknande konstellationer har Jenny Eriksson jobbat sedan Anna Niska och hon började samarbeta – ett angreppssätt de hoppas ger bra svar både på bredden och djupet. Det kan bli så många mervärden i projekten som även kan ha samarbeten externt, i de här sammanhangen med parter som lärosäten, kommuner, konsulter som Trivector och myndigheter som Trafikanalys. Mottagaren är ofta Trafikverket.

Jenny Erikssons statistikkunskaper medför att många VTI:are kommer till henne för att fråga om hjälp i sådana frågor. Hon känner sig uppskattad i projektledarrollen, även där är hennes specialitet ett plus.

– För mig känns det enkelt, lätt och kul att vara projektledare. Om det är något jag tycker VTI ska satsa mer på för att främja nya samarbeten så är det bra projektledning. Vissa projekt är ganska komplicerade, kräver fokus samt rätt form av data kring gång, cykling och olyckor.

Transportpolitikens övergripande mål är att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning. Transportsystemet ska vara jämställt, det vill säga likvärdigt svara mot kvinnors respektive mäns transportbehov.

– För mig innebär det att vi måste sluta med detta bilfokus. Förutsättningarna behöver ändras, det att bilåkandet är det enda som är snabbt, smidigt och enkelt. Bilen kan inte förbli förstahandsvalet i ett jämställt transportsystem.

Det är skillnad på förutsättningarna för män och kvinnor, där kvinnoperspektivet har inte kommit så långt, menar Jenny Eriksson. Kvinnor färdas inte i lika stor utsträckning med bil utan väljer andra färdsätt, vilket kan bero på att de ser andra värden såsom miljö, ekonomi eller rent praktiska skäl.

Fortfarande är förutsättningarna bättre för biltrafik jämfört med kollektivtrafik och andra färdsätt som cykel och gång. För henne som privatperson och boende på landet är bilen på landet fortfarande en stor del av lösningen. Ändå borde det gå att vässa till det genom att se vad som händer om det går att successivt försvåra för biltrafiken, tycker Jenny Eriksson.

Fotnot: Detta är ett bidrag till en ny porträttserie – möt dem forskar om och arbetar med framtidens transporter.

Fler porträtt på VTI:s medarbetare